Jag nöjer mig med ett citat från sista stycket i kapitlet:

"Chicagopojkarnas första äventyr på 1970-talet borde ha avskräckt mänskligheten: deras idéer är farliga. Men eftersom ideologin aldrig ställdes till svars för de brott som begicks i dess första laboratorium fick denna subkultur av obotfärdiga ideologer immunitet och kunde börja planera för nästa erövring. I dag lever vi återigen i en tid av korporativa massakrer. Det kolossala militära våld som vissa länder drabbas av går hand i hand med försöken att göra om dem till exemplariska "fria marknadsekonomier". Försvinnanden och tortyr är tillbaka på allvar. Och återigen menar man att det inte finns något som helst samband mellan målsättningen att bygga fria marknader och all denna brutalitet."

I "Det första testet" visar Naomi Klein hur Pinochet med Chicagouniversitetets goda minne rensade ut de människor som stod i vägen för den nyliberala tanken. Men Chile var aldrig det "rena" laboratorium som behövdes för att testa om Milton Friedmans teorier höll i verkligheten.

Hon skriver: "Det enda som räddade Chile från fullständigt sammanbrott i början av 1980-talet var att Pinochet aldrig hade privatiserat Codelco, det statliga gruvbolag som Allende hade nationaliserat. Detta bolag genererade på egen hand 85 % av Chiles exportintäkter, vilket innebar att staten även när finansbubblan brast hade en stabil inkostmkälla i koppargruvorna."

Hon menar vidare att det som hände när man förändrade statens uppgift samtidigt som den fruktansvärda tortyren sattes in mot civilbefolkningen, var att en korporativistisk stat växte fram. Den lilla klick av allt rikare, behövde - och fick stöd från polis och militär. Överklassen var beroende av polis och militär för att kunna sätta verklighet bakom sina hot, och polisen och militären var naturligtvis inte sena att dra nytta av det beroendet. På så vis kunde tortyren fortgå utan att samhället reagerade.

Naomi Klein visar hur samma sak har hänt i alla länder som försökt införa det hon kallar katastrofkapitalism; Ryssland, Sydafrika och Argentina.

De allra flesta runt omkring är sååå nöjda med den kalla och torra hösten med klara färger och (i bästa fall) en molnfri himmel ... inte jag.

När jag skulle fylla hästarnas vattenhinkar så kom där bara en brun sörja. Suck!

Som tur är finns det fler källor i närheten som är helt OK, men man får ju kånka vattenhinkar och -dunkar ett antal meter. Och det där med att duscha blir ju genast krångligare. Tur att man inte har WC i alla fall. Med torrdass klarar man sig alltid!

Var hemma hela dagen idag och tänkte göra lite nytta. Eftersom vi började igår med att rensa upp i ett litet utrymme som vi inte använt på flera år, så passade det bra att städa det ordentligt och flytta över honungsslungan och hinkarna dit. Tvättstugan har blivit som ny! Dessutom skruvade sambon (äntligen) fast spegeln vid handfatet. Nu är det bara väggskåpen som ska upp ... vi får väl se när det händer.

När man känner sig så där riktigt duktig så är det lätt att liksom fortsätta av bara farten. Tog tag i ett geggigt arbete som jag undvikit i flera år: smälta och rensa bivax. Det har legat i olika plasthinkar och -påsar utan att någon någonsin känner för att sätta igång.

Hittade den gamla syltkastrullen i aluminium som av någon outgrundlig anledning blivit rund i botten(?) och satte den på vedspisen. Tog bort spisringarna och vips, kastrullen satt som gjuten. (En av alla anledningar till att en vedspis är bättre än en elspis.)

Nu pustar jag ut efter arbetet, det är jobbigt att knåda vaxet! Ska försöka samla mig till att steka lite pannkakor så att jag har till lunchlåda till i morgon.

Det har varit ett strålande väder här hos oss! Jag var tvungen att ta av mig och gå i bara skjortan när jag skulle ut och mata hästarna.

Tyvärr så håller de på med skogsavverkning runt om i skogen så jag vet inte när det blir någon mer ridtur. Vi får se.

Kapitel två är om möjligt ännu mer osmaklig än ettan.

Här beskriver Naomi de första stapplande försöken att införa vad hon själv kallar katastrofkapitalism (egentligen det som i vardagstal benämns nyliberalism). Eftersom de inte lyckas övertyga väljarna om att detta är den rätta vägen så återstår inget annat än att tvinga fram den.

Vad gör man inte för framåtskridandet ...? Friedmans slutsatser är häpnadsväckande. Här har vi nattväktarstaten in absurdum. Han menar att om staten driver sjukhus och skolor så snedvrider man konkurrensen och marknadens förutsättningar kommer i obalans och det är DET som orsakar inflation, arbetslöshet och böldpest! Statens enda uppgift är att skydda de enskilda medborgarna, deras företag och avtal. D.v.s staten ska skydda kapitalisterna från den vreda massan som, hotad med massarbetslöshet, tvingas godta löner under existensminimum, usel arbetsmiljö och ockerränta.

vad  trött jag blir på datorer o internetuppkopplingar som inte funkar.

skrev nyss ett inlägg (långt förstås) och vad händer när jag ska spara? jo, naturligtvis finns det ingen uppkoppling och hela skiten försvinner ...

Upptäckte idag att jag i ett tidigare inlägg påstått att Naomi Kleins bok heter Chockterapi. Inget kunde vara mer fel ... den heter naturligtvis

Chockdoktrinen

katastrofkapitalismens genombrott

Idag skulle jag, för första gången, sitta upp på unghästen. I somras provade jag att sätta upp sonen (18 år) och jag själv gick bredvid. Min lillebror fick också prova på. Inget av det fungerade riktigt bra, visserligen kan de bägge rida, men är alldeles för osäkra för att hästen ska känna sig trygg.

Som sagt, sambon hjälpte mig upp på ryggen (vill ju inte att sadeln ska åka runt) och hon såg minst sagt skeptisk ut.

Eftersom hon är inkörd och tränad för trav unde hela vintern och våren finns det ju ingen anledning att ta det så långsamt som man normalt gör.

Hon ville omedelbart studsa iväg, men jag höll tillbaka henne. Beröm när hon stod stilla. Hon lättade dock en aning med frambenen (inget bra tecken!)

Smackade sedan och tryckte till med sätet samtidigt som jag lättade på tygeln: och hon gick framåt. Beröm. Det gick relativt bra, men hon var lite osäker på mig, tyngden, skänklarna och hon stannade till efter några steg. Smackade igen. Hon skrittade. Beröm. Så fortsatte det tills vi kom ner på täkten.

Där hade jag tänkt vända i en stor cirkel och rida tillbaka. Lagom är bäst. Så fort jag började svänga så ville hon inte vara med längre. Vi hade tidigare gått i riktning mot hagarna och det var helt OK tyckte hon. För att inte komma bort från hagarna så svängde hon som jag bett henne om, men började sedan backa. Jag lättade snabbt på tyglarna för att se om hon skulle stanna. Det gjorde hon inte!

Då tog jag tag i tyglarna, lutade mig något framåt och ropade: BACK, BACK, BAAACK, BRAA. Duktig häst! Sedan släppte jag trycket i tyglarna varpå hon stannade. Snabbt smackade jag igång henne och hon gick framåt. Men under protest. Hon gjorde flera små försök till att bocka, men jag var beredd.

Vi svängde sedan runt och tillbaka mot stallet. Så fort vi kom tillbaka på själva vägen så kände jag omedelbart hur hon slappnade av och skritten blev lugn och taktfast.

Hon stod helt stilla när jag satt av, men öronen var bakåt. Lite obehagligt var det ...

Själv tyckte jag att det gick väldigt bra. Jag är nöjd.

Jag är dock lite orolig för att hon ska försöka med sina dumheter igen. Det är enklare att rida in hingstar än ston tror jag. Vad tycker ni?